I bland saknas perspektiv på maten. Om vi går två generationer tillbaka i tiden var det flera som upplevt verklig livsmedelsbrist. Min mor som växte upp före och under andra världskriget kom från en relativt välsituerad familj, men även de utvecklade system för ökad självförsörjning i skuggan av beredskap och avspärrning. Det var en utvidgad köksträdgård – läs stadsodling –, mer grönsaker och rotfrukter och mindre kött – läs vegotrend –, konservering – läs preppers –, och uppfödning av kanin – läs proteinskifte.
Idag befinner vi oss långt ifrån det yttre tvånget. Maten har aldrig kostat oss så lite i form av arbetad tid och tillgången till livsmedel från olika delar av världen är mer än tillfyllest.
Men någonstans finns ett samvete kopplat till maten. Obehaget av att se slöseri hos oss själva och andra driver på för minskat matsvinn. Det är ytterst vällovligt så länge det riktas rätt. Att svinnet hos oss är som störst i hushållet säger en hel del om vilket värde vi sätter på själva livsmedlen. Industrin har lyckats betydligt bättre med att ta vara på sidoströmmar, både därför att de har ett ekonomiskt värde och för att det kostar att göra sig av med avfall.
Ett annat lite märkligt uttryck som vår höga grad av behovstillfredsställelse fört med sig är vår benägenhet att problematisera kring vad vi äter. Måltidsforskaren Richard Tellström brukar alltid ställa frågor om hur många som väljer någon form av special kost när han är ute och föreläser. En extrem han brukar berätta om är när han var på en konferens för psykologer, där 70 procent av deltagarna hade någon form av önskan om specialkost. En annan extrem var när han var på en tillställning med över 400 lantbrukare, där en procent hade någon form av specialkost.
Att det i hög grad handlar om vårt förhållande till maten och mindre om faktiska besvär visar undersökningar av hur många som uppger att de har någon form av allergi eller känslighet och som sedan verkligen lider av det. I ett stort samarbetsprojekt i Nederländerna, Well on Wheat, undersöktes 392 personer som uppgett att de reagerat mot gluten och undviker gluten produkter. Av 26 som uppgett att de var glutenintoleranta visade sig sex verkligen ha celiaki och två led av allergi mot veteproteiner. Utöver det var det 27 personer som reagerade med irriterad tarm och led av det som forskarna kallar Non Celiac Wheat Sensitivity, NCWS. De återstående 337 (86 procent) hade ingen klinisk reaktion alls.
Liknande uppgifter hittar vi för andra matallergier och överkänsligheter. I metaanalyser av en mängd studier av matallergi konstaterade forskarna att när det gäller åtta olika typer av matallergi var den faktiska diagnosticerade förekomsten av allergi bara en tredjedel av den uppgivna.
Egentligen är detta inget stort problem så länge människor accepterar att betala för sina upplevda behov. Men när besvären förs över på barn kan konsekvenserna bli oönskade med mer ensidig kost, minskad vilja att pröva ny mat och risk för fel- eller undernäring.
Lite förenklat kan man säga att vi har det så bra att det inte är bra för oss. Vi kan krångla så med maten att det får negativa konsekvenser. Det gäller även olika dieter som LCHF, där för lågt intag av kolhydrater visat sig öka risken för att dö i förtid.
När inte längre plånboken begränsar våra möjligheter att välja vad vi kan äta borde vi använda den möjligheten till mer medvetna val, sådant som vi vet ger oss bättre hälsa och bidrar till ökad
hållbarhet i värdekedjan för livsmedel. Först maten, sedan moralen, sade Bertolt Brecht. Det kanske är så enkelt att vi inte har råd att inte ha någon moral.
