Sverige är ett av de länder som konsumerar mest bananer, kaffe och kakao per invånare i världen. Men det många inte vet är att de människor som odlar och skördar dessa grödor sällan får ihop en levnadsinkomst som täcker deras basbehov.
Fairtrade Sverige har sammanställt 18 studier om levnadslöner inom ramen för Global Living Wage Coalition de senaste sju åren.
För anställda på bananplantager i Dominikanska republiken och inom rossektorn i Etiopien är lönen så låg som 49 respektive 33 procent av en levnadslön. Många kakaoodlare i Elfenbenskusten lever under Världsbankens definition av extrem fattigdom. Ett genomsnittligt familjejordbruk med mindre än fyra hektar mark tjänar drygt en tredjedel (36 procent) av en levnadsinkomst. På världskonferensen för kakao i Berlin 2018 fastslogs att kakaosektorn ”inte kommer att vara hållbar så länge odlarna inte tjänar en levnadsinkomst.”
En levnadslön är den ersättning som en anställd behöver under en arbetsvecka på en viss plats för att uppnå rätten till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj med utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna: mat, en anständig bostad, utbildning, sjukvård, kläder och andra väsentliga behov samt en extra buffert för oväntade händelser.
”Även om den internationella handeln är en stark motor för välstånd visar de här undersökningarna på systematiskt ohållbara löner och inkomster i världshandeln. Ska vi nå de globala målen för hållbar utveckling måste de som plockar tebladen, lyfter bananstockarna och torkar kaffebönorna tjäna tillräckligt för att låta sina barn gå i skolan och äta sig mätta. När levnadslöner nu beräknas på allt fler platser får vi ett nytt kunskapsläge som skapar stora möjligheter för världshandeln att i högre utsträckning bidra till en hållbar utveckling i länder med utbredd fattigdom”, säger Hewan Temesghen, generalsekreterare för Fairtrade Sverige.
I rapporten jämförs även regeringars lagstadgade minimilöner med beräknade levnadslöner. I 14 undersökningar där länder fastställt minimilöner låg dessa i genomsnitt på drygt hälften (53 procent) av levnadslönerna. Detta trots att länderna i undersökningen har ratificerat FN:s konvention om de ekonomiska, kulturella och sociala rättigheterna. Ibland ligger minimilönen till och med under Världsbankens definition av extrem fattigdom.
”De extremt låga minimilönerna visar att det är otillräckligt att hänvisa till minimilöner i företags uppförandekoder och myndigheters styrdokument för upphandlingar. Det är direkt missvisande om man använder det som en indikator på social hållbarhet”, säger Hewan Temesghen.
Rapporten avslutas med konkreta rekommendationer till beslutsfattare på olika nivåer.
”Det behövs ett brett engagemang från politiker, företag och konsumenter för att få bort priser och löner som leder till kränkningar av mänskliga rättigheter. EU bör anta ett direktiv om företagsansvar för mänskliga rättigheter för att få ett slut på barnarbete, slavliknande arbete och ersättningar som omöjliggör för människor att ta sig ur extrem fattigdom”, säger Hewan Temesghen.
Här finns rapporten Rätten till levnadsinkomst: en förutsättning för Agenda 2030
