För att klara klimatmålen behöver vi äta mindre kött och mer växtprotein. Men vad ska vi äta? Livsmedelsforskaren Karolina Östbring listar vilka grödor det snackas om på konferenser, i akademin och industrin och som vi förväntas odla mer av i Sverige. Men allra först bör vi halvera vårt intag av samtliga proteiner, anser hon.
Jämfört med många andra länder äts det lite bönor, linser och ärtor i Sverige. Fläsk med bruna bönor och ärtsoppa är de enda traditionella svenska rätterna som innehåller baljväxter.
Men en förändring kan vara på gång. Köttindustrins negativa påverkan på växthusgaser sporrar odlare, forskare och industrin efter att hitta hållbara och lönsamma växtalternativ.
”Kan vi få upp konsumtionen av baljväxter, till exempel med nya processade produkter är det bra”, säger Karolina Östbring, livsmedelsforskare vid LTH, Lunds universitet.
Men hur är det med vegetabiliers proteinkvalitet? Medan kött, fisk och ägg var för sig innehåller alla de för oss livsnödvändiga aminosyrorna, det vill säga de proteiner vi människor behöver men inte själva kan producera, finns ingen vegetabilisk råvara som på egen hand innehåller tillräckligt av alla essentiella aminosyror för att kunna få kallas fullvärdiga.
Föreställningen att ett och samma livsmedel måste innehålla alla livsnödvändiga proteiner bygger på okunskap som vissa grupper utnyttjat, hävdar Karolina Östbring:
”Det här att försöka pussla ihop olika proteiner i en och samma produkt är egentligen fullständigt onödigt ur ett nutritions- och hälsoperspektiv. Om baljväxter kombineras med proteiner från spannmål under en tvåveckors-period räcker det för att hålla sig frisk. Vill man bygga muskler är det en annan sak. Men i Sverige finns ingen från början frisk person som har proteinbrist.”
Om vi verkligen vill minska klimatpåverkan från det vi äter bör vi minska proteinintaget till hälften, det är det första steget, menar Karolina Östbring. Enligt Livsmedelsverkets undersökningar äter vi alldeles för mycket protein. Växtproteiner är dock i regel betydligt skonsammare för klimatet än de animaliska. Ett kilo kött kan behöva flera kilo sojabönor för att växa till sig. Att odla flera typer av växtproteiner är önskvärt inte bara ur näringssynpunkt, utan även för ekonomisk riskspridning, den biologiska mångfalden och för att minska risken för allergier. När det gäller det sistnämnda ökar risken för att utveckla allergi om man exponeras för ett och samma protein under lång tid. Det har bland annat den relativt höga förekomsten av allergier mot sojabönor i USA visat.
Det finns kunskapsluckor att fylla om hur människokroppen tar upp växtproteiner, enligt Karolina Östbring:
”Det behövs fler medicinska studier om hur vi tar upp växtproteiner från de nya vegetabiliska produkterna, det vet vi inte tillräckligt om idag. I växter finns naturligt olika antinutrienter som skyddar växten men som kan förhindra kroppen från att absorbera näringsämnen. Här behöver vi veta mer.”
Karolina Östbring listar åtta grödor som kan hamna oftare på tallriken framöver:
- Gul ärta
- Matlupin, eller sötlupin, ger bönor med nötaktig smak och fast konsistens
- Raps – rester från rapsoljetillverkningen innehåller flera essentiella aminosyror
- Favaböna, även kallad åkerböna och bondböna
- Havre – vid tillverkning av olika havreprodukter uppstår en proteinrik rest
- Industrihampa
- Quinoa
- Alger
Källa: Artikeln har ursprungligen publicerats i Apropå, Lunds Universitet
