Det har inte gått att undvika att WWF i dagarna presenterat den nya upplagan av sin köttguide, som i god folkhemsk ambition ska leda oss rätt runt de svårnavigerade blindskären i kött- och charkdisken. Nytt för i år är att WWF också kliver in i ostkylen och ifrågasätter osten som för många flexitarianer kommit att bli en ersättning för kött.
Låt oss först reda ut en sak med nötköttet. Jag har tidigare ifrågasatt WWF:s presentation av nötköttets klimatpåverkan, eftersom de rödmärker allt nötkött oavsett ursprung och uppfödningsform. Detta är ur konsumentperspektiv – och även klimatperspektiv – ett föga konstruktivt agerande, eftersom många kommer att fortsätta köpa nötkött och av dessa kommer också många i Gretas efterföljd att vilja göra det mest klimatsmarta valet. Men här ges ingen ledning, trots att det kan skilja en faktor två eller mera mellan nötkött av olika ursprung.
Nötkött från ungdjur uppfödda på stall och som är en biprodukt från mjölkproduktionen har en klimatpåverkan motsvarande omkring tio kg koldioxid per kg kött, medan kött från extensivt uppfödda köttdjur ligger på utsläpp motsvarande 25 kg koldioxid och däröver. Det innebär att vilket nötkött vi väljer kan ha betydligt större påverkan på vårt klimatavtryck än kanske något annat val när det gäller maten.
Så varför dessa röda nunor på allt nötkött? Den som är lite konspirationsteoretiskt lagd kan komma fram till att WWF av andra skäl än klimatpåverkan vill att vi ska välja kött från ekologisk produktion och från naturbetesdjur, och därför gäller det att göra alla nöt till lika goda metanrapare.
Varför välja ost?
Att ost nu också kommit med i Köttguiden är intressant, eftersom olika slags ost, kanske främst halloumi och fetaost, ofta lyfts fram som ett alternativ till nötkött. Nu är det ju inte kött, men kan liksom ägg och baljväxtalternativen ändå platsa i en köttguide.
När det gäller klimatpåverkan kan osten knappast ses som ett alternativ utom till just ekologiskt nötkött, lamm och kött från extensivt uppfödda djur. Både gris och kyckling har lägre utsläpp per kg färskvikt, motsvarande cirka fem respektive cirka två kg koldioxid per kg produkt. För en vuxen person som behöver cirka 70 g protein per dag innebär det att ost i stället för kyckling leder till mer än fem gånger högre utsläpp. Dessutom innehåller osten 22 procent fett medan kycklingköttet bara innehåller någon enstaka procent. Så smart var alltså det valet.
Ekonomin styr köttkonsumtionen
Många framhåller att vi ska minska köttkonsumtionen, och där drar Köttguiden naturligtvis sitt strå till stacken. Jag vill inte propagera för motsatsen, men när proteinskiftet lyfts fram i många sammanhang och växtbaserade proteiner framhålls som nästa stora investeringsbransch efter cannabisodling vill jag höja ett varningens finger.
De goda prognoserna för den sektorn baseras på uppgifter om en på förändrade värderingar grundad minskad köttkonsumtion, något som jag vill påstå inte är en helt entydig bild av vad som sker. Ökningar eller minskningar i köttkonsumtion har sin främsta förklaring i ekonomiska faktorer. Det finns ett tydligt statistiskt positivt samband mellan disponibel inkomst, BNP och köttkonsumtionen. Dessutom spelar förändringar i befolkningstillväxten in.
Under de senaste åren har befolkningsökningen tilltagit, och mellan 2016 och 2017 ökade befolkningen nästan dubbelt så mycket räknat i procent som fem år tidigare. En stor del av detta var nyanlända, vars disponibla inkomst är väsentligt lägre än för den genomsnittlige svensken. Detta kan ses som ett tydligt hack för 2017 i kurvan över ändrad disponibel inkomst. Dessutom kan många av dessa antas att av religiösa skäl välja bort griskött, som också minskat mest.
Det är alltså lite för tidigt att ropa hej när det gäller proteinskiftet. Disponibel inkomst, ekonomisk tillväxt i form av BNP och befolkningstillväxt kan förklara så mycket som upp till 80 procent av förändringar i den individuella köttkonsumtionen.
